ojämställt på uppsalascenen

Inte helt oväntat har vi det nu svart på vitt. Uppsalas musikscen är gruvligt ojämställd. Anneli Hidalgo skriver i Unt om en undersökning som tidningen nyligen gjort. Man har tittat på Uppsalas två största scener; Konserthuset och Katalin, och sett siffror som i värsta fallet uppvisar 26 mot 1 vad gäller könsdominans. Kommentarer till artikeln är de vanliga: "Kvinnorna kanske inte vill dirigera, ska de tvingas? Sedan är det publiken som bestämmer, vill inte de se o höra en artist/grupp så får inte den uppträda."..."Idag har kvinnorna många fördelar och männen håller hårt i några få." Jaja.

Självklart ligger problemet på ett djupare plan än hos de enskilda bokarna. Har svårt att tro att dessa medvetet skulle välja bort kvinnliga artister som någon strategi. Däremot är urvalet inom denna grupp mycket mindre och det är snarare den frågan man bör diskutera.

Ensamma kvinnor är hyfsat vanligt förekommande. Grupper är det värre med.

light in your life på europaturné

"I love you, my African baby" gråter Johan Bernövall i låten "Geldof", en härlig, melankolisk indiesymfoni om Live Aid-aktivisten med samma namn.

Bandet heter Light In Your Life, och huruvida låten är en sågning eller hyllning låter jag vara osagt. Den har i varje fall släppts i flera remixer på deras MySpace.

Namnbytet från Sleazy Romance skedde i samband med att de frångick punken och närmade sig indiepopen. Tro dock inte för det nya namnets skull att de är några muntergökar; deppigheten är i det närmaste intakt.

Med en fullängdare i bagaget lämnar de snart hemstaden Uppsala för en Europaturné! Avstampet blir deras spelning på Agaton/HiJazz den 31 mars, och på schemat står även spelningar i Danmark, Norge, Belgien och Tyskland.

oompa-oompa om att åldras

Sexmannabandet Rena Rama från Stockholm sjunger trallvänlig pop på svenska. Här kan du se deras video till "Klass 6B". Efter att ha tittat på videon tre gånger sitter refrängen som ett mantra och jag kan inte sluta nynna "åren går och vi förändras..."

Lite samma effekt som "Ingen vill veta var du köpt din tröja", om ni minns sommarplågan från 2004. Andra likheter är genomgående tvåstämmigt, handklapp och ett melankoliskt budskap.

Fast "Klass 6B" är mycket bättre. Tycker jag i alla fall.

Håll utkik efter Rena Rama, snart på en livescen nära dig?

elias & the wizzkids gånger 2

Halvfalsk sång, tamburin och åttiotalig synthslinga är det nya svarta i popens Sverige. Trots att sången är nästan alldeles ren är Elias & The Wizzkids helt klart med på tåget.

I morgon lirar Elias & The Wizzkids på Velvet och på torsdag på Debaser Slussen i Stockholm.

Den kringresande klubben Handen på Hjärtat injicerar svensk pop och denna vecka har de med sig huvudstadsbandet Elias & The Wizzkids i Mälardalsregionen. För de riktigt trogna fansen går det bra att hänga på tolv mil inåt landet, för vårt kringresande Hjärta ligger inte på latsidan utan riggar upp mixerbordet i Eskilstuna på fredag.

Själv fastnade jag direkt för Waste of Time, den finns på deras MySpace. Om du ligger hemma med brutet ben eller något annat tråkigt som hindrar dig från att gå ut kan det vara en tröst att veta att spelningen på Velvet sänds live över webben! Nästan lika bra som att att röja i stora salen på V-dala...

sista deltävlingen klar

Och så var sista deltävlingen i Musik Direkt avklarad!

På Möbeln i Tierp var både artister och publik heta på gröten och det hela var över på bara två timmar.

Akterna som kan se fram emot finalen den 28 mars blev the Mercury Band och publikfavoriterna Funking Skjorta. Gesslig sommarrock och allsång med de förstnämnda, cool funkig soul med de andra. Grattis till båda vinnarna!

skäggigt med isobel & november

I onsdags såg jag ett härligt band på Agaton; Isobel & November. Sångaren såg ut som en skäggigare Idol-Calle (dvs. som Karl Marx), lät som Billy Idol och påminde tillsammans med sina medmusikanter i skogshuggarskjortor om Kings of Leon. Och precis som sina rutiga kusiner bjöd de på amerikansk prärierock, om än en mer experimentell sådan.

Medan jag funderade över sångarens eventuella likheter och andra djupa frågor så mässade han med stor pondus från ett podium av smakfulla syntarrangemang och en matande, fuzzig industribas.

Jag vet inte om det var det skickliga samspelet eller den en aning beklagliga avsaknaden av melodier som gjorde att låtarnas ljudlandskap märklöst flöt in i varandra, men jag lämnade HiJazz med en behaglig eftersmak.

Kolla in deras MySpace, och om ni diggar dem har ni chansen att se dem i Stockholm den 27/3 på Club who killed Marilyn!?.

En kisande revolutionär?

metal eller folkvisa, det är frågan

Vad föredrar ni? Hårda metalboys eller ljuvligt klingande kristallröst? På Queen Victoria, som allt mer utkristalliserats som rockhak, är det Metal Night. Långhåriga svartklädda bestar utlovas när John meets Jane och Alternative Death förmörkar kvällen.

På Katalin blir det klart ljusare när Sveriges älskling Sofia Karlsson kvittrar sina Dan Andersson-tolkningar och egna vackra melodier. Tror hon får svårt att slå den magiska soliga sommarkvällen när hon sjöng inför en hänförd publik i Parksnäckan, men även en vårvinternatt kan ha sin charm.

rampfeber ringde upp...

...körsångaren, musikstudenten och gitarristen Gustaf Bäckström som just nu är aktuell med vokalensemblen Blå Congos föreställning Gunga din Själ på Reginateatern.

Hej Gustaf, den första föreställningen var i fredags, hur gick det?

 - Det gick helt suveränt, många sa att det var Blå Congos bästa spelning. Vi har utvecklat både koreografin och det musikaliska, jag tror att det bidrog till att det blev så bra. Jag känner mig väldigt trygg inför nästa gig, och jag tror att alla i gruppen är stärkta efter den första showen.

Är det något du är nervös för?

 - Nja, inte med själva sången men däremot har jag haft probelm med ryggen och måste ta värktabletter. Jag är lite rädd för att delar av koreografin blir jobbig, men jag hoppas verkligen att jag klarar av det!

Vad händer annars i ditt liv?

 - Jag skriver min c-uppsats i musikvetenskap, jobbar en del på Uppsala Konsert och Kongress och så håller jag på att spela in en demo med bandet Sliding Doors som jag är med i. Sedan spelar jag hemma, för mig själv, kanske blir det något av det längre fram... 

Oj, du verkar ju ha många järn i elden. Jag vet att du också var med i Körslaget i höstas, är du lite av en kändis fast ändå doldis i Uppsala?

 - Haha, det var det du som sa! Men det kanske man säga?

hungrig på ruffiga jazzklubbar

Jag har precis kommit hem från städernas drottning, de hundra spirornas stad; eller kort och gott Prag.

Man skulle kunna fylla på listan med smeknamn känner jag. Vad sägs om staden med konstiga proportioner (varje kvarter lär ha ungefär två kyrkor, tre glasblåsare och tio halta)? Eller kanske staden med god öl och konstig mat?

Nåja, kvällarna spenderades självklart i några av den gyllene stadens mysiga jazzklubbar. Allt var som det skulle: rökdimman låg tät, ölkrusen ännu tätare, gubbarna var buttra och trummisen drog hem oförtjänt många applåder.

Och då undrar jag genast - har vi något sådant i Uppsala? Mig veterligen är det bara HiJazz, Katalin och Pub 19 som sysslar med denna ädla livekonst, men finns det inget ruffigare?

rampfeber ärar internationella kvinnodagen

Internationella kvinnodagen till ära vill jag presentera några av Uppsalas fantastiska musikkvinnor.

För två år sedan var Ida Wiklund, åtminstone för mig, ett relativt okänt namn. Hon klev upp på Musik Direkt-scenen, tog oss med storm och vann hela kalaset. Sedan dess har det varit omöjligt att undgå henne. P4 artist, nära i webbjokerplats i Melodifestivalen, support för Cajsa-Stina Åkerström och Stefan Sundström är några av tillställningarna hon deltagit i. Och vem kan glömma nostalgiskt vemodiga "Det är vi som översätter världen".

Anna-Karin "AKO" Nytell Oldeberg kan man inte kalla annat än en mångsysslare. Med sin egen tagline: Underhåller, engagerar och berör slår hon huvudet på spiken. Anna sjunger inte bara, hon uppträder, showar, berättar. Blandar friskt jazz, soul, musikal och kör. Inget är för stort eller för litet för AKO och hon levererar på Europaturnéer såväl som på Uppsalas caféer.

Billie Lindalh är mer känd under epiteten Promise and the Monster. Stina Nordenstams lillasyster leker med gotik, mystik och indie i silkestunna alster som tenderar att gå sönder bara man petar på dem. Det är mörkt och vackert och skört. Trots sin unga ålder och anonyma framtoning har hon någon slags lockande kraft som fått recensenter och publik att ryckas med.

Vad är musik om den inte skrivs om? Självklart har jag med en skön skribent på listan. Maria Nilsson har länge kört sitt race och skrivit om både smått och stort, känt och okänt. Som redaktör för alternativa Stardust Fanzine har hon intervjuat storheter som Kent, the Hives och Kristoffer Åström. Musikskribenten komponerar även för Unt och gjorde faktiskt en intervju med ovan nämnda Billie Lindahl.