Efter stora försäljningsframgångar, grammisvinst samt en plats på min topp-3 över 2009 års bästa skivor med sin Ellipse bestämde sig Imogen Heap för att genomföra en världsturné. Igår var det dags för Nalen att få besök av det brittiska indieelektrofenomenet.
Efter att ha stökat över den hurtiga 'First train home' får vi avnjuta det mesta som stod på önskelistan. Själv blev jag glad över '2-1' och 'Wait it out'; Ellinor som är lite mer old-school njöt mest under 'Hide and seek' och 'The moment I said it'.
Hennes röst bäst när hon visksjunger i falsetto knappt utan styrfart. Den funkar halvbra när hon tar i och allra sämst när hon pratar. Mellan låtarna babblar hon för sig själv med en helt opåkallad nervositet. Publikens uppskattning känner knappt några gränser. Biljetterna tog slut snabbare än hon hinner mumla "fish and chips", och när hon kör 'Just for now' brister folkhavet ut i stämsång. Hon hade i princip kunnat göra en cover på Stefan & Krister och ändå fått folk att svimma av bävan.
Heap är ett musikaliskt geni och hennes arrangemang blir aldrig tråkiga. Hon får dessutom pluspoäng för sin keytar, detta fantastiska stycke instrument. Hon hade dock gärna fått skippa stråkduon och gitarristen som inte hördes alls och äga scenen själv med sina experimentella små stycken.
Det är synd bara att hon inte lyckas suga in en på samma sätt i texter och mellansnack. Personen Imogen Heap intresserar mig tyvärr inte alls, men musiken har mig fortfarande trollbunden.
Så häftigt! man önskar att man var där!
SvaraRadera