topp gånger tre på agaton

Igår på Agaton- vilken toppenkväll! Kvällen börjar med att jag är trött och seg och inte känner för att gå upp från soffan. Pallrar mig ändå iväg till Hijazz, vad gör man inte för konsten? (Eller jobbet som det var i detta fall). Tre fantastiska liveakter senare är jag förundrad över hur mycket bra musik det finns.

Först ut är före detta Uppsalabandet, numera Gävlingarna, Ismael. Brukar ha lite småsvårt för svenska rocktexter som ofta har tendensen att bli aningen pretentiösa; vilja säga mycket men komma med lite. Men trots att, eller kanske just därför, frontaren Daniel Berjlund prettovarnar för låten Nittonhundranu sitter jag förstummad. De råa vackra harmonierna, bandets entusiasm och Daniel Berjlunds totala närvaro fångar hela mitt intresse. Åtminstone nästan hela tiden, spelningen blir lite lång och man tänker, pust, det ska ju hinnas med två bad till. Och det görs det.

Dalatrulige Stiko Per Larsson och hans spelmän tar vid där Ismael slutade och levererar de drömska texterna i ett folkmusikaliskt poppaket. Stikos röst är varm, sårbar men ändå helt självklar. Elfiolen gör sitt och bandet dundrar på för allt vad livet är värt. Ett för mig okänt men högklassigt kort i rockärmen.

Sist ut är Uppsalagänget Kärleksfabriken, och det var också de som stod för största delen av publiken. Jazzig musikalpop skulle jag kalla det. Själva säger de "pop happy hardcore". För den som inte förstår beskrivningen kan jag spalta upp fyra sång, ståbas, cello, piano och komp iklätt teatraliska gester. Unga, tajta och proffsiga. Det är nästan så man blir lite avis.